Idag har vi varit på djurakuten med Isis, trodde att det inte var så farligt. Men det var värre, mycket värre än vad vi trodde. Den behandling vi gör just nu kanske inte ens hjälper, men man får hoppas.

Hon har inflammation i livmodern och det bästa skulle vara att operera henne. Synd att man inte har fett mycket pengar liggandes. Så istället så får hon äta antibiotika och ta hormonsprutor.

Jag skulle verkligen inte ha klarat av att låta henne somna in, jag tror att jag skulle ge mej själv skulden då. Att jag inte hade försökt mer. Som tur var så behövde vi inte göra så.

Jag tycker verkligen synd om henne, det lilla lilla livet, som inte kan säga vars det gör ont.

Ibland så känns det som att jag har mer empati för djur än människor. Kanske för att djur inte kan vara onda på samma sätt som folk. Folk kan verkligen göra andra illa, men djur agerar bara på instinkt.

Nu när jag funderar så tror jag inte att jag skulle kunna leva mitt liv utan att ha något djur i närheten, på ett eller annat sätt. (kanske för att jag vuxit upp med djur hela mitt liv också)

Det känns verkligen som en lättnad att hon inte behövde försvinna.

Och det skulle lätt vara värt en miljon , om jag hade dom pengarna, för att rädda hennes lilla liv.